Replik: "Sjukvården behöver en storstädning, men hur?"
Nedanstående text är en replik på en artikel "Sjukvården behöver en storstädning"↗ (SvD 2021.07.05) av Stella Cizinsky och Mats Alvesson. Svenska Dagbladet avböjde att publicera repliken, som skickades 2021.07.06.
Min replik
Stella Cizinsky och Mats Alvesson avslutar sin debattartikel ”Sjukvården behöver en storstädning↗” (SvD 2021.07.05) med att hävda att ”Demontering av meningslös byråkrati kommer att [...] ge högre lön för hundratusentals ...” personer som arbetar med nära patientkontakt. Är detta en verklighetsförankrad analys? Kort svar: nej.
För det första präglas vården inte av en rad av de ofullkomligheter som författarna inleder sin artikel med att hävda. Vården präglas av att många anstränger sig för att ge god vård, ibland trots brister i stödsystem, ledning, resurser och en del andra svårigheter.
Redan 1966 skrev den amerikanske ekonomen Alfred Kahn en artikel som på svenska ofta används i begreppet ”de små stegens tyranni”. En byråkrati växer inte fram över en natt utan i många små steg där vart och ett har sin tillkomsthistoria och sina tillskyndare. Kan dessa många små steg skäras bort med vassa svärdshugg? För att bli mer konkret. Kan politiker och ledande tjänstemän i Region Skåne med cirka 36.000 anställda, varav de allra flesta i vården, publicera en strategi som har sin bas i att säg 1.000 ”meningslösa jobb” i byråkratin ska bort och att denna besparing ska gå till lönehöjningar? 1.000 personer ska sägas upp på grund arbetsbrist, inte omplaceras.
De flesta inser att inga sjukvårdsansvariga kommer att säga detta. Men om de skulle tänka i dom banorna, efter att ha läst Cizinsky och Alvesson, måste de använda ett nyspråk för att dölja sina avsikter och därmed förlorar de än mer trovärdighet i organisationen.
Att avlöva en byråkrati i dess negativa mening är en mycket komplicerad uppgift i den offentliga sektorn. Varje förslag till indrag av tjänster med åtföljande uppsägning kommer att mötas av motstånd, kräva förhandlingar och ta tid. Mycket tid. Det kanske behövs en ny avvecklingsenhet?
I Joseph Hellers klassiska roman ’Någonting har hänt’ (1974) berättas i ett inledande kapitel att alla i organisationen är rädda för någon eller flera. I en sådan organisation är det inte funktionell dumhet, ett kul men ganska tunt koncept, att opponera mer än lagom. Det är funktionellt och klokt att engagera sig lagom mycket och att lyssna av vad som är gångbart. Detta gäller inte bara i sjukvården utan lika mycket i den högskolevärld där Mats Alvesson är anställd. Han beskriver högskolevärlden som ”ett växthus för funktionell dumhet” och att den helt övervägande delen av den samhällsvetenskapliga forskningen inte tillför något värde vare sig till teoribasen, samhället eller författarna. (Alvesson et al. Return to meaning, 2017)
Stora system är inte bara sårbara med potentiellt förödande konsekvenser där till exempel flera sjukhus i USA nyligen drabbades av IT-kidnappare. Stora system är också mycket svåra att ändra. En del frågor i vården behöver säkert skalas upp men flertalet behöver nog skalas ner för att bli hanterliga lokalt och regionalt. Vården kommer aldrig att bli jämlik och rättvis i den meningen att alla kommer att träffa de bästa läkarna, de bästa sjuksköterskorna och de bästa undersköterskorna. Alla behandlingar kommer inte att följa den senaste evidensen och alla patienter kommer inte att kunna ta till sig råd på ett likartat sätt.
Det är populärt att ge sjukvården råd. Tyckande kan förkläs till forskning och illusioner om mätbarhetens räckvidd för bättre vård blir lätt kontraproduktiv. IT är ett område där många har intresse av ökad komplexitet. Min förhoppning är att man ska uppvärdera värdet av enkelhet och kanske börja tala om ”smart enkelhet”. För att ge ett konkret exempel: att minska allas skärmtid med 20% skulle frigöra stora resurser.
Några personer (gärna många) i några sjukvårdsorganisationer (gärna många) måste inom vad som för den gruppen är påverkbart testa och arbeta för att genomföra sina idéer. På vissa avdelningar, på vissa vårdcentraler och sjukhus och i viss administration kommer fler framsteg att ske än på andra ställen. Dessa exempel borde kunna spridas bättre i enkla system. Men få är hjälpta av en hagelsvärm av kritik som knappast får fäste på någons måltavla.
Johan Schlasberg, strategirådgivare, innovatör och doktorand i företagsekonomi vid Lunds universitet.
Min kommentar
Min replik orsakades av att författarna IMHO både målade upp en oriktig bild av svensk sjukvård och att man med flera populistiska grepp presenterade en meny av åtgärder utan respekt för och insikt om hur önskade förändringar skulle kunna genomföras.
Jag vänder mig mot att man kallar en rad arbetsuppgifter som "meningslösa" i en svepande och nedsättande ton. Det finns säkert många tjänster som kan undvaras och många rutiner och system som behöver avskaffas eller förändras. Men man klarar inte dessa förändringar genom populistisk retorik.
Ingen politiker eller chef i vården kommer att försöka åstadkomma förändringar med öppen referens till Cizinskys och Alvessons artikel.
Min kommentar är också kritisk mot Alvessons koncept "funktionell dumhet", en kritik som utvecklats av bland andra Nick Butler 'Functional stupidity: A critique'↗. Ephemera Journal volume 16(2): 115-123.
As I will argue, Alvesson and Spicer end up presenting a management buzzword as if it were a piece of critical scholarship. This matters, I suggest, because it opens up a space for further research that is based on highly problematic foundations. (Ibid. s. 116)
